Undertecknad får be om ursäkt flera gånger om för att ha svikit eder bloggläsare och helt enkelt skitit i att skriva de senaste två-tre veckorna. Det finns inga naturliga förklaringar för denna ignoranta dekadens utan det har mest handlat om slapphet och brist på inspiration.

Trots att de senare veckorna inneburit skrivtorka har filmtittandet bestått i viss mån. Semestertider, dåligt väder och tillgång till satellitkanaler innebär personligen de facto en cinematisk överkomsumtion av varierande kvalitet. Nedan följer korta kommentarer och summeringar av senaste veckornas alster.

“Blood Simple – Directors Cut” – Joel & Ethan Coen – 1984

Bröderna Coens långfilmsdebut är en föga inspirerande och segdragen historia med de vanliga ingredienserna där alla lurar alla. Ett ganska tamt skådespeleri i kombination med en tunn historia gör filmen ganska sömnig. Plus i kanten dock för M. Emmet Walsh privatdeckarkaraktär som höjer filmen.

“Something Wild” – Jonathan Demme – 1986

80-talsfilm med Jeff Daniels och tjejen jag alltid glömmer namnet på, Melanie Griffith. En riktigt dålig dramakomedi full av stereotyper och gjord helt utan finess. Av mannen som senare gjorde riktigt bra film i form av “Philadelphia” och “När Lammen Tystnar”.

“Gladiator” – Ridley Scott – 2000

Ridley Scott är en riktig berg-och-dalbaneregissör som delvis kan spotta ur sig dynga som “Kingdom of Heaven”, “Black Hawk Down” och “G.I. Jane”. Samtidigt är det mannen som ligger bakom en av de bästa filmerna någonsin, “Blade Runner”. “Gladiator” placerar sig någonstans i mitten av allt detta. En habil högbudgetfilm med tråkig skådespelarensemble. Relativt underhållande, dock.

“Coffee & Cigarettes” – Jim Jarmusch – 2003

Inte alls min typ av film. Jarmusch har sedan 1986 spelat in flertalet kortfilmer där några personer, ofta kändisar och icke-skådespelare, i svartvitt sitter och dricker kaffe samt röker och snackar dynga. Detta har han sedan klippt ihop till en långfilm uppdelad i massa av dessa sekvenser. Substanslöst, intetsägande och sömnigt. Jarmusch kan bättre, se “Ghost Dog”.

“Dune” – David Lynch – 1984

O som i osammanhängande. Att göra en redan komplex bok till en två timmar lång film. Njaeee, ja vet ej. Rätt cool till och från dock. The Police frontman tillika basist Sting briljerar som Harkonnen-skurk. En minst sagt intressant skådespelarensemble med bland annat Kyle MacLachlan, Max von Sydow, Sean Young och Patrick Stewart i diverse roller räddar ej denna mest förvirrande SciFi-saga.

Glad Midsommar!

sting-in-dune

// OC