”Sagan om folkhemmets tillkomst”

Film: Ådalen ’31 – 1969 – 110 min

Regissör: Bo Widerberg

Det är med stor cinematisk skicklighet och tydlig dokumentär framtoning som Bo Widerberg med denna spelfilm förmedlar händelserna i Ådalen 31 för oss åskådare. Vi får lov att följa den strejkande arbetaren Harald Andersson och hans familj under denna ytterst viktiga period i den svenska politiska historien. För er som inte är bekanta med händelserna så handlade det om strejk och sympatistrejker i Norrländska fabriker som i slutändan ledde till den tragiska dödsskjutningen av fem personer. Klasskampen och strejkproblematiken är ett övergripande tema som väcker tankar och problematiserar situationen för åskådaren.

Men det är inte bara politik och arbete filmen handlar om, det är också en socialrealistisk skildring av Norrland och dess invånare i en turbulent tid. Den gestaltar en annan sida av arbetarfamiljen Andersson med fokus på tonårssonen Åke, som upptäcker kärlek och sexualitet för första gången tillsammans med borgardottern Anna i den mycket natursköna norrländska miljön. Det är den lyckade kombinationen av politisk medvetenhet, socialrealism och naturskildringar som gör Widerberg till en så utmärkt regissör. Få regissörer har på ett sådant sätt lyckats gestalta det genuina och tidlösa svenska, något man även ser i hans andra filmer (exempelvis ”Kvarteret Korpen”, eller hans sista film ”Lust och fägring stor”).

// OC

Absolut Inaktivitet

Undertecknad får be om ursäkt flera gånger om för att ha svikit eder bloggläsare och helt enkelt skitit i att skriva de senaste två-tre veckorna. Det finns inga naturliga förklaringar för denna ignoranta dekadens utan det har mest handlat om slapphet och brist på inspiration.

Trots att de senare veckorna inneburit skrivtorka har filmtittandet bestått i viss mån. Semestertider, dåligt väder och tillgång till satellitkanaler innebär personligen de facto en cinematisk överkomsumtion av varierande kvalitet. Nedan följer korta kommentarer och summeringar av senaste veckornas alster.

“Blood Simple – Directors Cut” – Joel & Ethan Coen – 1984

Bröderna Coens långfilmsdebut är en föga inspirerande och segdragen historia med de vanliga ingredienserna där alla lurar alla. Ett ganska tamt skådespeleri i kombination med en tunn historia gör filmen ganska sömnig. Plus i kanten dock för M. Emmet Walsh privatdeckarkaraktär som höjer filmen.

“Something Wild” – Jonathan Demme – 1986

80-talsfilm med Jeff Daniels och tjejen jag alltid glömmer namnet på, Melanie Griffith. En riktigt dålig dramakomedi full av stereotyper och gjord helt utan finess. Av mannen som senare gjorde riktigt bra film i form av “Philadelphia” och “När Lammen Tystnar”.

“Gladiator” – Ridley Scott – 2000

Ridley Scott är en riktig berg-och-dalbaneregissör som delvis kan spotta ur sig dynga som “Kingdom of Heaven”, “Black Hawk Down” och “G.I. Jane”. Samtidigt är det mannen som ligger bakom en av de bästa filmerna någonsin, “Blade Runner”. “Gladiator” placerar sig någonstans i mitten av allt detta. En habil högbudgetfilm med tråkig skådespelarensemble. Relativt underhållande, dock.

“Coffee & Cigarettes” – Jim Jarmusch – 2003

Inte alls min typ av film. Jarmusch har sedan 1986 spelat in flertalet kortfilmer där några personer, ofta kändisar och icke-skådespelare, i svartvitt sitter och dricker kaffe samt röker och snackar dynga. Detta har han sedan klippt ihop till en långfilm uppdelad i massa av dessa sekvenser. Substanslöst, intetsägande och sömnigt. Jarmusch kan bättre, se “Ghost Dog”.

“Dune” – David Lynch – 1984

O som i osammanhängande. Att göra en redan komplex bok till en två timmar lång film. Njaeee, ja vet ej. Rätt cool till och från dock. The Police frontman tillika basist Sting briljerar som Harkonnen-skurk. En minst sagt intressant skådespelarensemble med bland annat Kyle MacLachlan, Max von Sydow, Sean Young och Patrick Stewart i diverse roller räddar ej denna mest förvirrande SciFi-saga.

Glad Midsommar!

// OC

En värld i skolan

Film: Entre les murs – 2008 – 128 min

Regissör: Laurent Cantet

Såhär i Cannestider tänkte jag att det var dags att backtracka lite för att få koll på vad som på senare år uppmärksammats och belönats på filmfestivalen. Det föll naturligt att börja med förra årets guldpalmenvinnare, skoldramat ”Entre les murs”, med den svenska titeln ”Mellan väggarna”. En film som jag faktiskt knappt hört talas om, och som nog inte hade lika stort genomslag här i Sverige som i utlandet.

Filmen utspelas på en högstadieskola i en förort till Paris, där läraren Francois Marin (Francois Bégaudeau, även mannen som skrivit boken filmen bygger på) är franskalärare tillika klassföreståndare för en klass fjortonåringar. Vi får följa denna klass från skolstarten i augusti till sommarlovets början och filmspråket påminner om en ”flugan på väggen”-dokumentär där vi som åskådare ser allt som händer, men klassen och läraren inte lägger märke till oss.

Problematiken i skolan är minst sagt mångsidig och påfrestande. I vissa stunder råder ren anarki i klassrummet, elever ignorerar läraren och agerar disrespektfullt, ljudnivån och sorlet är till och från riktigt jobbigt för tittaren. Vi får här följa Francois som gestaltas som den ultimata, men även mänskliga av lärare med hjärtat på det rätta stället som ändå kan göra misstag. Faktum är att man bara sitter och väntar på att han skall göra något fel som skall skaka om stämningen. Teman som läraretik, kulturella skillnader i klassrummet och elevers hopplöshet inför framtiden lyfts fram i denna mycket äkta och realistiska skildring av skolan. Även jag själv kände igen mig till och från, både från min tid som lärarstudent/praktikant men även som högstadieelev. Filmens aktualitet är absolut i dessa tider av debatter kring läraryrket, dess status och dess reformation och jag tror att filmen kan vara givande för de flesta åskådare.

// OC

”Att bearbeta döden”

Film: Things we lost in the fire – 2007 – 118 min

Regissör: Susanne Bier

Efter en veckas uppehåll är man tillbaka i matchen igen och här med en för mig ganska ny regissörsbekantskap, nämligen danske stjärnregissören Susanne Bier och hennes Hollywoodebut ”Things we lost in the fire”. Filmen skildrar tvåbarnsmamman Audrey(Halle Berry) som förlorar sin make Brian(David Duchovny) i ett tidigt skede av filmen. På begravningen dyker Brians bästa vän, narkomanen Jerry(Benicio Del Toro) upp.

Den stora sorg Audrey och Jerry känner skapar ett band mellan dem två som filmen i stort sett kretsar runt. I kemin mellan dessa två huvudpersoner blir man som tittare oerhört engagerad och medryckt av de tragiska händelserna och den melankoliska stämningen. Det är ingen direkt spänning, ingen sexuell twist eller galna sidospår utan det är tomheten efter en närståendes död som är i fokus. Detta i filmvärlden så ofta och så dumdristigt gestaltade tillstånd men som i detta fall känns exceptionellt påtagligt och äkta. Förutom sorgearbetet är drogmissbruk den andra stora kraften som filmen visualiserar. I ett sorgetillstånd ser Audrey chansen att agera som Jerrys räddande ängel men även detta motstridigt då hon egentligen tycker Jerry borde dött istället för Brian, knarkare som han var.

Detta är en film vars stora behållning är det briljanta skådespeleriet av huvudpersonerna. Spänningen mellan dem två känns så äkta att den nästan går att ta på, och den dystra undertonen som genomsyrar filmen håller i sig filmen igenom. Det är också detta som gör filmen till ett utmärkt drama. I vissa stunder tycker jag att den påminner om filmer som ”Magnolia” och ”Crash”, fast utan det där komplexa överflödet av intriger som de besitter. Förövrigt är det Susanne Bier som har gjort 2000 års ”Livet är en schlager”. En klassresa av rang om jag får säga det själv.

// OC

”Extra allt i rymden”

Film: Star Trek – 2009 – 126 minuter

Regissör: JJ Abrams

Jag har aldrig varit något större fan av Star Trek. Visst, jag såg några filmer när jag var mindre och ibland Voyager på SVT men inte mer än så. Det var med andra ord ingen trekkie som äntrade biosalongen i fredags för att se 2009 års moderniserade Star Trek signerat JJ Abrams. Abrams som bland annat ligger bakom den i mitt tycke sjukt överskattade succéserien ”Lost” samt den uppstickande Arkiv-X kopian ”Fringe”.

Efter vad jag ansåg vara ett segt, buskisartat men storymässigt nödvändigt intro a’la ”Independence Day” på dryga halvtimmen började så äntligen denna rymdsaga arta sig. MTV musikvideon var över och ersattes av feta lasrar, män i tighta dräkter och ett jävla rattande. Med ett splitter nytt skepp, en helt bisarr (och sådär härligt PK) besättning samt rejält grova fiender i Romulans manglar sedan detta actionepos på i resterande speltid utan några längre andningspauser, till min stora förtjusning.

Det denna film lyckas med, till skillnad från exempelvis de tre senaste Star Wars-filmerna, är att vara snygg och ha bra manus. Castingen är vettig, äntligen en film som inte Russel Crowe eller Christian Bale är med i. Det är mer eller mindre okända talanger som håller låda på USS Enterprise. Sammanfattningsvis skulle jag säga att detta är en helt okej actionrulle, om än klichéfylld, som med sina riktigt snygga effekter gör sig bäst i biosalongen. Se den där.

// OC

”När musiken är större än livet”

Film: Anvil! The Story of Anvil – 2008 – 90 min

Regissör: Sacha Gervasi

Det finns en hel uppsjö av hårdrocksband från åttiotalet som försvann, som släppte några skivor och som idag i folkmun skulle kallas obskyra. Det finns även de band som faktiskt lyckades att sälja miljoner skivor i flera årtionden. Sedan finns det även Anvil, bandet som funnits i drygt trettio år, som släppt tretton skivor men som knappt någon hört talas om.

Filmen börjar i intervjuformat med celebriteter som Slayers Tom Araya, Metallicas Lars Ulrich och Guns N Roses Slash som lovordar åttiotalsbandet Anvil, ett på den tiden inflytelserikt och väl respekterat kanadensiskt hårdrocksband. Sedan ställer intervjuaren miljonfrågan som får respondenterna att tystna. Vad hände egentligen med Anvil? Varför lyckades dem inte? Denna film behandlar bandets vardagsliv, deras vanliga jobb, misären att vara på turné utan manager eller samordning överhuvudtaget, kampen för att finansiera en ny skiva, kampen att i extrem motvind få ett skivbolag att ge ut denna nya skiva. Dokumentären är väldigt melodramatisk, och det är svårt att inte ryckas med som tittare, i motgång efter motgång är det en rulle med alldeles för lite ljusglimtar för huvudpersonernas bästa.

På senare år har det kommit en mängd musikdokumentärer inriktade på hårdrock och metal, till min stora förtjusning. Det som gör denna så speciell är dock det faktum att den visar de negativa sidorna med skivbolag, turné- och managementproblem. Till skillnad från Sam Dunns mycket pedagogiska och introducerande filmer ”Metal – A Headbangers Journey” och ”Global Metal”, eller Rick Ernst nostalgitrip ”Get Thrashed”, är denna film sprungen ur en bister icke-förskönad verklighet som bandet i fråga, och säkert tusentals andra band där ute, onekligen lever i. Men ändå ger de aldrig upp, gnistan och kärleken för musiken finns alltid där. Detta är en riktigt bra dokumentär om ett beundransvärt band som man, även om man inte gillar hårdrock, bör se.

// OC

”En film där man känner att boken den bygger på antagligen är mycket bättre”

Film: The Reader – 2008 – 124 min

Regissör: Stephen Daldry

Förbundsrepubliken Tyskland, mitten av femtiotalet. En ung man har högläsning inför en kvinna som han sedan kopulerar med.  Efter en halvtimmes konstant och meningslöst samlag mellan Hanna(Kate Winslet) och en oskyldig tysk pojke drygt tjugo år yngre än henne är det bra nära att undertecknad tappar intresset och stänger av. Likväl glimtar jag en medryckande huvudstory, och mitt tålamod räddar mig den här gången.

Det vi nu dras in i är en ganska vemodig historia om andra världskrigets efterdyningar och vi får följa den manlige huvudrollen som porträtteras ung av en random tysk och som äldre av Ralph Fiennes. Michael, som han heter i filmen, börjar studera till advokat (med den superbe Bruno Ganz som lärare) och finner vid en rättegång att Hanna står anklagad för händelser som skett under andra världskriget. Det är tämligen mycket hopp i tid mellan femtiotalet och nittiotalet som ibland känns omotiverat och förvirrande för åskådaren och som känns föga logiska.

Ett konstant störmoment är också det engelska språket som tar bort autenciteten, att snacka engelska med knagglig tysk brytning a la ”allo allo emliga armén” känns mest töntigt. Speciellt ironiskt blir det när Bruno Ganz som faktiskt är tysk snackar engelska i en film som skall utspelas i Tyskland. Weird. Sensmoralen är svårt att tyda i denna film, men den tar upp en intressant problematik gällande andra världskriget. Hur dömer man egentligen de skyldiga? Vem är inte skyldig i slutändan? Är brist på civilkurage detsamma som att ge sitt samtycke? Sammanfattningsvis anser jag nog ändå att detta är ett bra drama, men om vi snackar just drama, som dessutom innehåller Winslet, föredrar jag förra årets ”Revolutionary Road” med hästlängder. Det går inte ens att jämföra dessa verk rent kvalitetsmässigt, det enda som binder dem samman är att båda bygger på böcker.

// OC

”För Sverige – i tiden”

Film: Sagolandet – 1988 – Dryga 3 timmars speltid

Regissör: Jan Troell

Troell skildrar den svenska folksjälen, folkhemmet, välfärdsstaten med en poetisk intensitet och en vad jag skulle kalla postmodernistisk förvirring som istället för att ge svar snarare ger upphov till mer frågor om saker och ting som är definitivt större än Sverige, saker som frihet, framtid, drömmar och visioner.

Jarl dedikerar filmen till sin nyfödda dotter Johanna, och man kan lätt se ”Sagolandet” som ett sätt att porträttera den hegelianska tidsandan, Zeitgeisten, under några år under 80-talet. Man får se klipp som är vitt skiljda i en mycket bred samtidsdokumentation. Några intervjuer med skogsarbetare, en med en hundskötare, flera med tonåringar och deras tankar inför framtiden. Man får även följa en dialog mellan en amerikansk psykolog och den socialdemokratiske stadsministern Ingvar Carlsson. Saker som frihet, demokrati och välfärdsstaten behandlas och kritiseras, dessa signifikanter för folkhemmet. En annan psykolog menar att den svenska staten är för snäll mot dess medborgare, att vi daltar med våra barn och att det sociala skyddsnätet är alldeles för stort. Sveriges mesta stadsminister, Tage Erlander, dyker upp i några få scener där han talar om politik och livsåskådning.

Filmen är hela tre timmar lång, och gick att se på bio i ett helt år efter premiären. Den är uppdelad i flera kapitel där vi till större delen får se en svensk landsbygd, en dokumentation av det icke-urbana. Man får nästan en känsla av att Troell porträtterar ett förbittrat samhälle, där saker som mysterier, under och mirakel får ge vika för rationalism, urbanisering och demystifiering. Samtidigt som jag i vissa scener njöt av filmen och fascinerades av den kändes den till och från lite seg och för långsam.  Jag rekommenderar dock den till alla er som vill se ”hur det var då”, för mig personligen intressant då den filmades i tiden jag föddes in i. Tycka vad man vill så är ändå Troell i slutändan något av en mästare på att porträttera det svenska, både när det gäller fiktion- och dokumentärfilm.

// OC

Äntligen!

En uppföljare till 1987 års “Wall Street” med Michael Douglas i huvudrollen är på gång. Peppen är enorm, kan bli hur bra som helst detta. Vi snackar 1900-talets bästa börsfilm. Oliver Stone skall regissera nu som då.

Även en ny Ken Loach-film är på G i Cannes nu, “Looking for Eric”. Av storyn att döma kan det bli en ganska udda film jämfört med vad man förknippar med Loach: “Eric, a football fanatic postman whose life is descending in to crisis receives some life coaching from the famously philosophical Eric Cantona.” Briljant.

// OC

Bild från nya von Trier. Mysigt.

” I am a night bird. I am not much good in the daytime.”

Film: Vampyrernas Natt (Dance of the Vampires) – 1967 – 108 minuter

Regissör: Roman Polanski

Det var minst tio år sedan jag såg denna klassiska vampyrkomedi, och även om jag kanske inte håller för ögonen i rädsla längre eller ropar på pappa att stänga av så är det fortfarande en högst engagerande och underhållande film.

Vampyrernas Natt är en drift med den övermystifierade vampyrgenren (i synnerhet Murnaus Nosferatu), som fungerar oväntat bra. En mer än fyrtio år gammal film som fortfarande får sin publik att gapskratta måste ju ändå vara en ganska stark bedrift. Trots att mycket av komiken består i snubblande och klantiga karaktärer samt extremt ful ljudpåläggning blir det aldrig lika töntigt eller tillgjort som komedier ofta var runt 40-60-talet, och som i viss mån fortfarande är. Det är snarare en fingertoppskänsla hos regissör och birollsinnehavare Polanski, med hjälp av en minst sagt brokig skådespelarensemble och den ironiska övertonen som ger filmen sin prägel som en av de bästa vampyrfilmerna någonsin. För att kunna rädas något måste man även kunna skratta åt det, eller?

// OC